Mammas pojkar

 
Det är söndag.
En helgdag där en majoritet av festprissar ligger stilla under täcket och grämer sig över lördagens bravader. Jag tillhör inte den majoriteten. Det var längesen jag drog täcket över huvudet och ångrade något som jag hade sagt eller gjort kvällen innan.
 
Jag har underhållning i köket den här förmiddagen. Den består dels av en fantastisk blogg som jag hade glömt bort och dels av mina två pojkar. Sid och Lucifer. Fem år respektive sex månader gamla. Det är mina katter jag pratar om. Mina älskade, röda och galna små ludd.
Lucifer sitter på fönsterbrädan och tittar ut på fåglarna. Jag kan komma på mig själv med att sitta och stirra på honom. Fy fan så jävla söt den katten är! Jag hör Sid i vardagsrummet.
 
- Mmmrrrrrrrrrrooooouuuuwwww!
 
Det är så han låter när han går runt och letar efter sin lillebror. Jag tror att han är glad som har fått en kompis att leka med. Speciellt nu när det är mars. Katternas månad. När det ylar, fräser och skriks bland buskarna vid husknuten. Kåta kattjävlar. Sen inser jag att de, liksom vi människor, har behov. För visst blir vi lite gladare när vi har fått ligga? Det är väl vad livet går ut på.
 
Sa jag förresten att solen skiner också? 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0