There you go

 
 
There goes my hero
Watch him as he goes
There goes my hero
He's ordinary

Don't the best of them bleed it out.
/Foo Fighters, My Hero.
 
 
Till Dig,
För dig är det här en dag som du helst vill glömma. Men inte jag. 
Jag vill hellre hylla dig. För att du är en av de starkaste personer som jag har träffat.
För att du fortfarande står upp trots hårda slag.
Världens bästa! Det är du, och det är din dag idag. ♥
 
 
 
 

Den förlängda armen eller benet

 
Det har varit tyst ett här ett tag. Det beror mest på ointresse och att jag har en del hjärnspöken att ta itu med just nu. Jag bjuder på ett saftigt inlägg om en man som försökte manipulera, kollegor som var värda guld och hur svårt det kan vara att göra sig hörd.
 

Det är januari 2013. Jag har fått en deltidstjänst hos en man som är förlamad från armhålorna och neråt. Han är anskrämligt ful och tillhör Jehovas vittnen, men han verkar trevlig. Konversationerna ger mig mer kunskap än vad mina grundskoleår någonsin har gjort. Den här mannen är intressant, kulturell, allmänbildad och väldigt musikintresserad. Han är även djävulen personifierad. Hade jag vetat vad han var kapabel till, så hade jag aldrig tackat ja till tjänsten. 
 
Det började redan första arbetspasset. Han noterade snabbt att jag inte hade behå på mig den morgonen. Jag hade somnat om i min joursäng och när han ropade på mig, klev jag yrvaket in till honom i min pyjamas bestående av ett bredare linne och långbyxor. Det var min kollega som talade om det för mig. Att jag inte hade haft behå. Jag dog lite inombords.
Efter det fick vi alla för vana att ha långärmat, stora tröjor och löst sittande byxor. Allt för att skyla oss när vi jobbade. I lägenheten var det nära 28 grader varmt. Att ta av sig kläder var det inte tal om. Vi svettades tills vi var dyngsura och vi blev sjuka av och till på grund av temperaturomslagen.
 
Jag hatade att han kunde sitta vid köksbordet och titta på mig när jag diskade. Han kunde kommentera mina ben, min rumpa och min hållning. Men framförallt mina armar när han väl såg dem. Jag såg ut som en påse skit när jag jobbade, allt för att han inte skulle ha något att titta på. 
Stressen blev påtaglig och den yttrade sig i självsprickor i mina händer och fingrar. Jag och handsprit var inte de bästa vänner och så fort jag ylade över att det gjorde ont, gav han mig en predikan om att det var djävulens verk. Det var djävulen som satt i mina fingrar.
Han brukade läsa högt ur Vakttornet som är Jehovas vittnens egen tidning. Jag markerade snabbt att jag inte ville höra eländet. Jag brukade vissla, småsjunga eller slamra extra mycket med disken för att slippa höra. Vid ett tillfälle började han om när jag tystnade. Då sprang jag efter min handsfree, satte igång musik och höjde volymen. Jag fick höra i efterhand att han hade gjort det medvetet. Han tyckte att jag var en svår nöt att knäcka för att jag vägrade tala om personliga saker. Det var extremt ansträngande att inte försäga sig, att inte lämna ut sig själv. Det jag delade med mig av var träningen för det visste han ingenting om. Jag minns hur han sa att han skulle vilja sitta utanför gymmet och titta på när jag utövade yoga. "(...) Då drar jag för gardinerna."
 
Jag blev inte långvarig på den arbetsplatsen. Trots daglig kontakt med chefer om hur vi skulle förhålla oss och att vi ville ha ett möte, så hände det ingenting. Sextrakasserierna fortsatte och jag trodde att jag skulle få sparken när jag vägrade sätta min fot i Rikets Sal en gång till. (Ja, vi var tvungna att gå dit tillsammans med honom. Vi skulle ju vara hans förlängda armar och ben).
I april samma år jobbade jag min sista natt hos honom. På vägen dit den kvällen ringde en kollega som frågade om jag ville att hon skulle följa med mig. Ännu en kollega hade ringt till henne för att hon var orolig för mig. Precis som om hon kände på sig att något skulle hända. Vilket det också gjorde.
 
När vi tillsammans klev innanför dörren till hans lägenhet, vägrade han att säga hej till mig. Jag sa ingenting under de sista tre timmarna som jag spenderade där. Min kollega spelade lite dum för att få honom att öppna upp sig och det gick inte många minuter förrän han började såga mig och min personlighet i bitar. Det var iallafall vad han trodde. Jag var bra på att spela teater och den personlighet jag hade på jobbet, den var allt annat än den jag är. Jag satt tyst i jourrummet och lyssnade på hur han diskuterade mig och min störda personlighet. Att han hade ringt till två vänner som skulle komma dit under natten för att se om allt stod rätt till. Han var övertygad om att jag var kapabel till att döda. Han litade inte på mig och jag litade definitivt inte på honom.
Att jag många gånger tänkte tanken om att lämna honom i sin stol när vi var ute på promenad eller att köra honom rakt ner i sjön, det är en annan del av kakan. 
 
Den kvällen slutade med att min kollega fick göra mitt jobb och när hon hade lagt honom, tog hon med mig därifrån. Jag var chockad, men jag kunde inte låta bli att skratta. Det gjorde vi båda två. Jag kunde inte uttrycka min tacksamhet tillräckligt, för fan vet vad som hade hänt om jag hade kommit dit ensam. Jag fick be en kompis komma och hämta mig mitt i natten för att sista bussen till Kalmar hade gått. Det blev ett X antal samtal som ringdes dagen efter och veckan därpå hade vi möte. Jag blev omplacerad och han försvann ur företaget.


Nu ska jag göra kyckling.
Hej!
 

Mammas pojkar

 
Det är söndag.
En helgdag där en majoritet av festprissar ligger stilla under täcket och grämer sig över lördagens bravader. Jag tillhör inte den majoriteten. Det var längesen jag drog täcket över huvudet och ångrade något som jag hade sagt eller gjort kvällen innan.
 
Jag har underhållning i köket den här förmiddagen. Den består dels av en fantastisk blogg som jag hade glömt bort och dels av mina två pojkar. Sid och Lucifer. Fem år respektive sex månader gamla. Det är mina katter jag pratar om. Mina älskade, röda och galna små ludd.
Lucifer sitter på fönsterbrädan och tittar ut på fåglarna. Jag kan komma på mig själv med att sitta och stirra på honom. Fy fan så jävla söt den katten är! Jag hör Sid i vardagsrummet.
 
- Mmmrrrrrrrrrrooooouuuuwwww!
 
Det är så han låter när han går runt och letar efter sin lillebror. Jag tror att han är glad som har fått en kompis att leka med. Speciellt nu när det är mars. Katternas månad. När det ylar, fräser och skriks bland buskarna vid husknuten. Kåta kattjävlar. Sen inser jag att de, liksom vi människor, har behov. För visst blir vi lite gladare när vi har fått ligga? Det är väl vad livet går ut på.
 
Sa jag förresten att solen skiner också? 
 
 
RSS 2.0