Kalmar - tjuvarnas stad

 
Jag har bott i den här kullerstensstaden sen -98. Jag har gått högstadiet, cyklat och gått över Ölandsbron, blivit skitfull och sagt mängder av saker som jag har fått ångra. Men jag har aldrig stulit. ALDRIG
 
I den här staden som så många älskar och åker till på sommaren, har jag blivit bestulen på tre cyklar (alla älskade och saknade), två plånböcker, en telefon och senast i onsdags förra veckan; ett par skor. Ett par vita, Reebok Princess, knappt fem månader gamla. De försvann spårlöst från skohyllan på Wellness Studio. Mitt gym, där jag borde känna mig trygg. Där alla känner alla. Jag hade så jävla fel. 
 
Det är inte skorna det handlar om. Jag är ingen materialist. Det handlar om obehaget och det obefintliga hoppet om mänskligheten. Att misstänka varenda individ som lyfter skrot i samma lokal som jag. Det är ingen behaglig känsla. Jag hann tänka alla möjliga hemska tankar, jag blev fördomsfull, för naturligtvis är det ju en tiggare som har tagit sig snabbt in och ut med mina älskade skor i näven. Jag var beredd att slåss för att få tillbaka dem. Sparka av knäskålar, bryta armbågar, dela ut knytnävsslag i raketfart. Jag både var och är så jävla arg, ledsen, besviken och tyngd av detta brott att jag önskar livet ur tjuven i fråga. Jag litar inte på någon. Jag går med tunga steg uppför trappan på gymmet och känner mig illa till mods. Kan jag lita på att mitt hänglås håller vad det lovar i omklädningsrummet? Eller att min cykel som jag fick i 30-årspresent fortfarande står kvar i cykelstället när jag har tränat färdigt? 
 
Kalmar skänker ingen glädje den här julen. Den skänker istället sorg och hopplöshet. Vi kan skänka mångmiljonbelopp till Musikhjälpen, men vi kan inte skilja på mitt eller ditt. 
 
Lita inte på någon. Njut av hämnden om du får chans till en sådan. Och till dig som stal mina skor; Jag hoppas att du får ditt straff. Att du berövas på något som du håller kärt. Materiellt eller ej. Jag hoppas att du blir en skalbagge i nästa liv och att jag bär skorna som krossar dig, ditt meningslösa lilla helvete!! 

Medan andra byter partners som om det vore underkläder..

Med 10 år som singel i bagaget så kan jag inte låta bli att känna ett sting av avund när vänner och vänners vänner hoppar groda från förhållande till förhållande. Hur fan bär ni er åt?! Tar ni första bästa i kassakön på Maxi? Eller föredrar ni den moderna varianten på nätet (Badoo, Tinder etc)? Knullkompisarnas mecka. En del har knappt hunnit flytta ifrån varann förrän nästa partner tar över.

Mitt problem är mitt hjärta. Det är stängt och jag blir inte längre kär på samma sätt. "(...) Men du som är så snygg/vacker!" Med utseende kommer man inte så långt. Unless.. Jag kanske skulle prova det där med plastik iaf? Lite större tuttar hade inte varit så fel. Nja.. Jag har aldrig varit något större fan av tillgjorda kroppar. Nu är det för övrigt unikt att vara 100% äkta och det smäller fan högre. 

Läget med er då?

Change of plans

Oj... Egentligen finns det tusen saker att berätta, men det blir alldeles för personligt. Jag skulle kunna säga att jag har gått lite med förlust, med min kropp som insats. Jag har inte tränat på över en månad, mycket på grund av att jag har gått igenom en del tuffa förändringar. Jag är på väg tillbaka nu, men det är en bit kvar. Kort sagt så fick jag ett rätt kraftigt wake up-call för ett par veckor sen. Det förändrade allt. Framförallt hur mycket jag har underskattat livet över lag. Jag ska bli bättre på att vara rädd om mig själv.
 
Mitt i allt det här så kom Kitty hit på sitt årliga Sverige-besök. Jag är tacksam för hennes stöd och det var väldigt skönt att träffa henne igen. Vi firade hennes födelsedag på Kalmar Kött & Bar i måndags kväll. Det var trevligt med lite tjejsnack och vi hördes nog mest på hela restaurangen. 
 
Jag har också upptäckt att det man förväntar sig av sina närmaste vänner, är det man får ifrån oväntat håll. Jag är både tacksam och besviken. Tacksam för att jag har funnit vänner på nya plan och besviken för att jag förväntade mig alldeles för mycket av dem som jag redan hade nära mig. Det är så lätt att säga att man inte har tid, men när det blir extra tydligt att man inte tar sig tid, det är skillnad. Jag har varit otroligt bitter, med all rätt, och minst lika förlåtande och beredd att stryka streck över allt. Det finns ett citat som säger att man inte ska simma över hav för människor som inte ens kan hoppa över vattenpölar för en. Jag tänker leva efter det. Hard times will always reveal true friends. Stämmer väldigt bra i det här läget.
 
Vi har ett sista projekt innan sommarlovet och alla verkar rätt laddade och inspirerade. Temat är rörelse och jag ska göra en stavmixer. Sommarjobbet är också fixat. I år fick kommunens avdelningar slåss om mig. Det värmer att veta att jag har en chef som tycker att jag gör ett bra jobb. Jag jobbade inom socialpsykiatrin förra året och jag hade två olika ställen som jag var på. I år kommer jag vara heltid på det stället som jag trivdes bäst på. Jag fick inte så mycket tid där förra året, så det känns extra bra att jag får vara där mer i år. Känns som om sommaren kommer gå av bara farten. Hoppas att vädret blir lika bra som förra året också.
 
Nu ska jag ta mig en dusch och dra mig till skolan. Det kommer säkert mer en annan dag. Kände bara att jag behövde sortera tankarna lite.
 
Pok!
RSS 2.0